Drömmar om döden

Drömmar om döden...

Jag är ingen morbid människa som går omkring och tänker på döden och i synnerhet min död hela tiden. Men ibland så blir den mer central i mitt liv, antingen genom dess faktiska närvaro, dess förmåga att fasinera mig, det mörka i döden som är så fängslande men samtidigt så otäckt, och det är väl kanske det som drar mig mot just denne. Som jag skrivit tidigare i bloggen har jag varit mer eller tvingad att se på min egna dödlighet och vad det vill säga att faktiskt dö...

I natt drömde jag om döden - min död... Det var, konstigt nog ganska så vackert, nej riktigt vackert faktiskt, sorgligt, samtidigt som jag var fången i det oundvikliga stundande, totalt maktlös... Jag läser ju som många av er vet till undersköterska. Ett ämne vi har haft nu är vård i livets slut. En uppgift vi ska lämna in där handlar om just det; vår egna död. Nu ska jag försöka ge mig på att återberätta denna dröm så som jag drömde den och inväva mina egna funderingar kring ämnet...

DETTA ÄR ETT ÅTERBERÄTTANDE OM MIN DRÖM!

"Engång skall du vara en av dem som levat för längesen. Jorden skall minnas digså som den minns gräsetoch skogarna, det multnande lövet. Så som myllan minns vindarna. Din frid skall vara oändligså som havet..." - Pär Lagerkvist

Jag bestämmer mig för att slutligen besöka läkaren, pga mina återkommande magproblem och svåra smärtor. Jag slår ju alltid bort dem som magkatarr, magsår mm. Men nu börjar det bli lite outhärdligt, så jag ringer... Jag får tid för en gastroscopi samma månad, och med bävan då jag vet hur fruktansvärt obehagligt det är, genomgår jag ingreppet. Jag sitter där på stolen, med plastbiten i munnen och slangen som letar sig ner i min hals, får mig att kvälja, tårarna att rinna och mina nävar att knyta sig. På den lilla bilden framför mig ser jag min strupe uppenbara sig, gå ner i min övre magmun och slutligen anlända till min magsäck. Med det samma ser man något "främmande", tror jag åtminstone att det är, som sitter som små knutar på min slemhinna, perfekta så till vida att de är så släta, jämna och fina. Nästan som glas eller keramik.. Läkaren börjar "ta bilder", pratar med sjuksköterskan, grymtar "ummmm" och slutligen säger han till mig att de hittat något som inte ska var här, i MIN mage, MIN magsäck, MIN kropp, i MIG! Han tar sedan ett prov på "massan" och drar ut slangen/kameran. I mitt knä har jag en spann, något att spy i... Som jag känner att den letar sig upp ur min strumpe och mot mitt svalg klöks jag och en kort kort stund av panik griper mig. JAG KAN INTE ANDAS! Men lika snabbt som känslan kommer, försvinner den.

Undersökningen är nu avklarad, för denna gång. Inte första gången jag genomgår den, dock blir ingreppet inte lättare, snarare jävligare för varje gång.

Jaja, jag ska bespara er vidare detaljer om detta läkarbesök så nu kommer tiden efter...

Vet ni... Jag var med på läkarbesöket, jag såg/kände att det var min strumpe han förde ner cameran, jag hörde honom säga att det var min magsäck som var befäst av något främmande... Men ändå så var det inte mig det gällde. Att det är så lätt att slå ifrån sig sin egna sorg, rädsla och förtvivlan. Det är väl här våra försvarsmekanismer slår in, vårt självbevarande...

Beskedet kommer - jag har cancer. Cancer uti min kropp, lever, frodas och växer.

Mina dagboksanteckningar;

"Fan! Fan! Fan! Varför? Vad fan har jag gjort? Det finns människor som gör så mycket ont i vår värld, men ändå är det mig cancern tar. Mig! Jag som har barn, jag som vill leva och beöver leva för att kunna ta hand om mina nära och kära! Varför mig?"

Jag påbörjar en strålbehandling där förhoppningen om är att mina små vackra cancertumörer ska krypa, bli lättare att avlägsna genom ett operativt ingrepp och slutligen göra mig frisk. Cytostatika, strålbehandling, antikräkmedicin, sjaletter, ögonbrynspenna och smink i massor då min nya hudton är grå, grå som aska, och var och varenda ven och artär syns genom min glastunna hud. Min annars så solkyssta hud är numera grå... Grått som mitt liv...

Mina dagboksanteckningar;

" Idag har jag mått dåligt. Min själ värker ikapp med min kropp. Illamåndet tar verkligen ut det sämsta ur mig. Jag är arg, ledsen, orkeslös, besviken på min kropp och uppgiven. "

Jag har aldrig varit en speciellt fåfäng människa även om säkerligen många är av en annan uppfattning. Visst, jag går ju inte ut och handlar på lanthallen i fett hår, smutsiga kläder eller liknande. Men det är väl inte fåfäng... Men nu... Jag önskar jag hade hår, visst jag HAR hår, men det är tunt å så tunt. Tussar saknas och mina ögonbryn är glesare än de kvarstående träden på ett kalhygge. Om bara mitt hår kunde vara kvar, så hade jag gått med det fett till lanthallen, till skolan, till jobbet. Köpslående... Fan vad patetisk jag är...

"En lycklig saga som plötsligt försvinner, ett hastigt farväl och tårar som rinner, munnen skrattar och hjärtat gråter, hon gick och kommer aldrig åter..."

Tankar som flyger genom mitt huvud;

Vem ska sätta upp Englas hår, när jag är död? Robert kan ju inte det, han kan inte ens göra en toft, sno gummisnodden runt henns hår. Inte eller knapp iaf ta bort gummisnodden från hennes hår när jag gjort tofsar. Vem ska ta kontroll över hennes lockiga och ostyriga hår? Jag kommer ju inte kunna se till att hon har kläder som matchar, att hennes naglar är fina och nymålade i de där färgerna hon så mycket tycker om... Hon kommer förlora sin mamma... Hennes mamma kommer förlora sitt barn. Men som jag sänks ner i jorden för min slutliga vila, så är allt över för mig, men för henne, för alla jag haft en relation med kommer livet att fortsätta. Kommer de minnas mig? Kommer hon minnas mig och det jag gjorde, att jag brukade fixa hennes hår, köpa bokstavskex, pussa henne på halsen tills hon kiknade? Vet hon att jag älskar henne, att jag skulle offra mitt egna liv för henne. Att jag är tacksam för den tid jag fått med henne?

Varför ska jag dö...?

Maktlöshet? Att inte kunna påverka detta oundvikliga som komma skall. Att planera sin egna begravning, att se att detta är det ända jag kan vara med och bestämma, min avresa från jordelivet...

Jag har valt ut en kista...den är vit/off white, med smidesbeslag och gräddfärgad inredning. HA HA HA! Inredning! Jag älskar inredning men aldrig skulle jag kunna tänka mig att jag skulle vara med och bestämma inredningen i min kista. Men nu är det gjort, Min vilasborg är beställd...

Dagboksanteckningar;

" I natt har jag inte kunnat sova alls. Ångesten hänger över mig, berövar mig det jag alltid haft innan när jag inte fått ro, min sömn. Där jag fortfarande är jag i drömmarna. Sara med sitt blonda hår, ihopsnott i en svart klämma, solkysst hud, tunna men dock existerande ögonbryn, fräknar och livfulla ögon. Mina drömmar är bitterljuva. De visar vad jag en gång var men samtidigt det jag aldrig mer kommer bli - frisk... "

Nu kommer mitt livsslut allt närmre... Ätit har jag inte kunnat göra på snart 2,5 månad. Jag blir sondmatad. HA! Matad! Detta är inte mat, det är endast livsuppehållande åtgärder för mig. Dricker jag kräks jag, dricker jag inte så blir jag besatt av tanken på vatten.

Är det egosistiskt att tänka som så att man inte vill att någon ska ta över ens roll som mamma. Att ingen ska kunna fixa hennes hår sås om jag gjort. Jag vill bli ihågkommen som den bästa mamma hon någonsin haft, hennes ända mamma... Visst, jag vill ju att hon ska ha en kvinnlig gestalt i sitt liv. Men jag vill att det ska vara jag! FAN! Jag vill inte lämna henne...

Detta satt jag vid köksbordet och skrev i min dröm;

Till min dotter:

Mitt hjärta, mamma älskar dig, jag gör allt för dig och hoppas att jag gjort tillräckligt nu då min färd snart är över... Jag önskar dig allt gott här i livet.

Kom ihåg detta;

• Rulla alltid ihop dina strumpbyxor i dina händer innan du trär dem över dina fötter så brister de inte - om de brister - måla på revan med genomskinligt nagellack så kommer de iaf inte gå upp mer
  
• Fila dina naglar åt ett hål, såga inte ty de brister då

• Låt aldrig någon säga att du inte duger, att du inte är bra för du är unik, du är du och det bästa som någonsin hänt mig eller vår jord

• Träffa en man som behandlar dig som den prinsessa du är, du förtjänar endast det bästa
  
• Ta hand om din far, han gör så gott han kan

• Gör det du vill i livet, allt så länge det gör dig lycklig
  
• Ta inget för givet, varken ditt eller andras liv
  
• Klipp dig inte på impuls. Man blir aldrig nöjd
  
• LEV! Var inte bara vid liv, LEV!

• Kom ihåg, du är och har varit den bästa dotter en moder kan önska sig

Lev väl, min älskade. Lev väl...

"Jag önskar dig inte guld, mitt barn ej heller pengar och makt. Jag önskar dig modet att vara dig själv och stå för det du har sagt. Jag önskar dig inte en stenfri väg, men kraften att vägen gå. Jag önskar dig kärlek i rikligt mått och vänner att lita på..."

Jag ligger i min säng, den är varm, skön, renbäddad och doftar av mitt favoritmjukmedel.
Mamma, pappa, Putte, Sonny och hans dotter har besökt mig. Nu ligger jag här. Mitt hjärta - tillika dotter är här med sin pappa. De sitter i fotänden och på den delen av min säng som jag inte tar upp. Hon skrattar, de läser nånting om att Nalle Puh har en nosig dag. För varje blad Robert vänder ger hon ifrån sig "sniffljud" som ska föreställa Nalle Puh när han luktar sig fram efter något gott...i detta fallet, pannkakor

Har jag accepterat mitt öde nu? - Ja...

Har jag funnit själslig ro? - Ja...

Min smärta släpper, min mage blir lugnt, min andning trappar ned...jag känner mina ögonlock bli tunga... Med halvslutna ögon ser jag på henne, mitt barn. Nu ska jag vila...

Jag somnar in och vaknar aldrig åter...

Egna upplevelser och reflektioner om och kring missbruk

Jag är av den övertygelsen, både av erfarenhet från min direkta närhet och från min vistelse på broenheten, att ”en mot en” samtal ofta resulterar i, ingenting. Eller någonting egentligen. Manipulation. Min förklaring följer:

Det har under årens lopp funnits många olika sätt att beskriva missbruk på. Det har bland annat setts som tecken på moralisk svaghet, bristande viljestyrka, oförmåga att möta världen, fysisk och andlig svaghet. Du eller vi som har en familjemedlem eller vän till en aktiv missbrukare kan ge en mer målande beskrivning av vad missbruk är. I nästan alla beskrivningar finns sanning vad gäller missbrukets natur.

Missbruk är att inte räcka ut handen

De normala sätten att uppnå intimitet på innebär att man bjuder livet handen. Vi livnär oss själva genom att söka oss ut till andra och sedan in i oss själva. I missbruket är denna sökande rörelse nästan helt riktad inåt, på gränsen till isolering. Missbruket äger rum inom individen. När missbrukaren utövar sitt missbruk drar de sig tillbaka. Närhelst missbrukare blir självupptagna eller agerar på missbruksliknande sätt, tvingar detta dem att dra sig tillbaka, att isolera sig från andra. Ju längre en missbrukssjukdom fortskrider, desto mindre känner individen ifråga förmåga att ha meningsfulla relationer till andra. Missbruket gör livet mycket ensamt och isolerat, vilket ökar missbrukarens behov av att agera ut*. När missbrukaren mår dåligt kommer han-/hon söka sig till missbruket. När smärtan skapare ett emotionellt (känslomässigt) behov, vänder sig missbrukaren till missbruket för att få lindring, precis som andra vänder sig till en god vän, sin make/maka, eller andlig tro för att få tröst och stöd. Sinnesförändringen ger missbrukaren illusionen om av att ett behov har blivit tillfredställt.

*Utagerande-/ agera ut är en term som jag använder och den betyder att en missbrukare ägnar sig åt missbruksbeteende eller är mentalt besatt, inte kan släppa tanken på missbruk.

Objekt är förutsägbara

Missbrukaren börjar lita till den sinnesförändring som missbruket ger eftersom denna förändring är förutsägbar. Detta är den förföriska delen av missbruket.

· Om du är en narkoman och tar en drog kommer du att uppleva en förutsägbar sinnesförändring
· Om du är alkoholist och tar en starköl kommer du att uppleva en förutsägbar sinneförändring
· Om du är en hängiven spelar och börjar spela kommer du att uppleva en förutsägbar sinneförändring

Det samma gäller för sexmissbrukare, arbetsnarkomaner m fl. Eftersom att missbruket är förutsägbart är det lämpligt att sätta sin tilltro är det. En definition av tillförlitlig är ”en person eller sak man kan lita på”. Missbruket litar på sinnesförändringen, och sinnesförändringen klara upp situationen för dem.
På detta vansinniga sätt är och blir objektet mer pålitligt än människor för missbrukaren.

Oriktiga prioriteringar

Aktiva missbrukare kräver att komma först. Deras behov överskuggar allt annat. Eftersom objektet inte har några begär eller behov, kan missbrukaren alltid komma i främsta ledet i relationen till ett objekt. Detta förhållande är något mycket attraktivt för en missbrukare, och passar också väl in i det system som skapat av den emotionella logiken. KOM IHÅG att aktiva missbrukare inte litar på människor! En missbrukare litar på missbruket. Att sätta sin tilltro till människor är ett hot mot missbruksprocessen. För den aktiva missbrukaren gäller: objektet först, därefter människor.

Alla längtar vi efter att förverkliga oss själva och vi söker relationer som skall hjälpa oss med detta. Missbruket är ett relationsproblem; det är en destruktiv men engagerad relation.
Två människor lever i ett destruktivt förhållande. För omgivningen är denna relation logiskt obegriplig. Men relationen pågår i åratal.
Missbruket kan beskrivas på samma sätt, bortsett från att missbrukaren har en destruktiv relation till ett objekt eller händelser, inte till en person.

När missbruket skapas

Det finns tillfällen då vi alla är mottagliga för att upprätta missbrukrelationer, exempelvis efter förlust av något slag. En förlust medför smärta och ett behov att ersätta den förlorade relationen. Ett bra exempel är pension. Studier har visat att detta är en farlig tid för många, då förlusten av arbetsrelationen ofta kan ersättas av en missbruksrelation. Människor blir äldre och vänner avlider, långvariga relationer börjar förändras – därför börjar många äldre skapa missbruksrelationer till exempelvis TV, alkohol, travsport-/spel eller andra droger. De börjar sätta sin tilltro till dessa objekt eftersom de vet att objektet kommer att finnas på plats även nästa dag.
Att avsluta sitt missbruk är att avsluta ett förhållande, en kär trogen vän och följeslagare, en livskamrat. Att avsluta sitt missbruk blir därmed en sorgeprocess likt när vi förlorar någon som stått oss nära, exempelvis en förälder eller make-/maka som avlider.
För att orka genomgå detta krävs en stark motivation. Men för de med en dubbeldiagnos är det då så mycket värre.

Uppdiktad person

Stig; Alkoholist som lider av schizofreni och är därmed i behov av sinneförändrande preparat.
Han kan inte vända sig till ett tolvstegsprogram för att få hjälp, då sinneförändrande läkemedel inte är accepterade inom cirkeln och han kan inte vända sig till psykiatrin då alkoholkonsumtion inte är tillåtet där. Han har med andra ord ingenstans att ta vägen.
Människor som Stig kan sättas i ”kö” för utredning som kan komma att gälla om tidigast 3 månader men det kan ta så lång tid som 6 månader innan han får träffa någon som kan hjälpa honom med hans problem. Problem i plural. Problem som behöver tas itu med av både psykiatrin och en alkoholterapeut. På 3 eller 6 månader är förmodligen den motivationen borta men problemen kvar.


En broderad tavla med texten nedan hängde i ett behandlingsrum för tolvstegsprogrammet på Bro-enheten i Ronneby;

”Att vara människa är en allvarlig sak, men när du lurar dig själv blir det ödesdigert”

Usch, jag ryyyyser när jag tänker på detta ämne... BARNMISSHANDEL! Smaka på det. Det smakar illa inte sant?

Barnmisshandel

Våld, förtryck, övergivenhet, tortyr, rädsla, psykisk misshandel, försummelse och vanvård. Det är bara några utav associationerna som kommer till min tanke.

Barnmisshandel, och vad man anser är barnmisshandel skiljer sig överallt i världen, vilket är viktigt att veta när man talar om ämnet. Att hugga av handen på sin dotter i Sverige skulle vara ett ruggigt exempel på barnmisshandel, medan det i annan kultur skulle kunna ses som barmhärtighet mot barnet, då syftet med stympandet var att göra henne till en god tiggare då hon inte skulle behöva svälta ihjäl. Detta kallas för emiskt perspektiv, dvs. de kulturellt accepterade normerna för barnuppfostran. Det är viktigt att förståelsen av en liknad företeelse inte förväxlas med accepterandet av den.

Lite historik:

1957 upphävdes en paragraf i lagen som sa att en person som ”under utövning av sin laga rättighet att aga den som står under hans lydnad, tillfogade skada som var ringa (liten) denne inte skulle fällas till straff därtill”.

1966 upphävdes den paragraf som stadgade att föräldrar ska ”ha uppsikt över sina barn och de då för att tillrättavisa barnet fick använda de uppfostringsmedel som med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter kunde anses lämpliga”.

Efter 1966 fanns det inte någon bestämmelse som berättigade föräldrar att i uppfostringssyfte utsätta sina barn för kroppslig bestraffning. Men det fanns å andra sidan inte heller någon bestämmelse som uttryckligen förbjöd handgriplig bestraffning. Rättsläget var därför oklart. Barn hade inget lagligt skydd/sämre skydd än vuxna mot att bli misshandlade/ vilket de vuxna hade.

Under 70-talet debatterades barnaga och efter ett mycket uppmärksammat misshandelfall där ett barn misshandlades till döds av sin styvfar bildades organisationen BRIS, Barnens Rätt i Samhället.

År 1979 var ett händelserikt år i det avlånga landet Sverige. Under en tid hade det nu förts en debatt som såväl fängslade som rörde upp känslostormar i stora delar av landet; frågan om rätten att aga sina barn. Debatten nådde detta år sin kulmen och resulterade i att Sverige, som första landet i världen, gjorde ett tillägg i föräldrabalken som förbjöd barnaga.

DET NYA TILLÄGGET LÖD FÖLJANDE:
”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling”.

ENLIGT FN: S KONVENTION OM BARNETS RÄTTIGHETER, BARNKONVENTIONEN, ARTIKEL 19 SKA BARNETS SKYDDAS MOT ÖVERGREPP:

”Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga lagstiftnings, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons vård.”

Det som var revolutionerande med denna lag var att den gick i täten för ett barnperspektiv och förbjöd aga mot barn, något som tidigare setts som socialt acceptabelt så länge som det skedde i uppfostrande syfte. Efter Sveriges lagändring kom andra länder att följa i samma fotspår. Finland och Norge var strax efter, och ytterligare några år senare införde även Danmark ett förbud år 1997. Idag har tjugo länder i Europa infört totalförbud mot aga.

Endast tre länder utanför Europa har valt att införa ett totalförbud mot barnaga. En fråga att ställa sig är vad detta egentligen innebär? Nations Online listar att det idag finns 194 självständiga statsbildningar i världen.

Av dessa har alltså totalt tjugotre länder valt att införa ett förbud mot aga. Idag finns det alltså 171 länder i världen som inte har lagstiftat mot aga mot barn, där vi exempelvis hittar USA, Storbritannien samt alla länder i Asien, Afrika och mellanöstern. Slutsatsen blir att det i dessa länder måste tolkas som socialt accepterat och kulturellt betingat att slå sina barn i uppfostrande syfte.

I dagens Sverige ses det däremot som en självklarhet att alla barn har samma rättigheter till en trygg uppväxt. Idag räknas varje fall av kroppslig bestraffning av barn som misshandel. Barnmisshandel definieras inte som ett eget begrepp i Brottsbalken utan ingår i samma lagtext som gäller för vuxna .

Det som låg till grund för vår lagändring var FN:s konvention om barnens rättigheter där man bland annat kan läsa att: ”Barnet har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld och mot vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller andra vårdnadshavare” samt att ”Alla barn har samma rättigheter och lika värde och ingen får diskrimineras”.

Avslutningsvis

Våld förekommer i större utsträckning än man kan tro. Det uppskattas att vart tionde barn misshandlas, antingen som en enstaka händelse eller i ett upprepat mönster. Våld är ett kränkande och skrämmande sätt för en förälder att ”tillrättavisa, fostra, tukta, skrämma” och ”disciplinera” sitt barn. Att man skall känna kärlek, tilltro och trygghet hos sin förälder känns ju självklart. Det känns även som en självklarhet att ALLA ska få upplev det på det viset. Tanken på att inte få känna detta är överväldigande för mig. Tänk dig att du ska ”tanka” trygghet, värderingar och kärlek hos en förälder som samtidigt utsätter dig för misshandel och kränkande handlingar. Tanken är absurd! Mycket görs för att förbättra barns trygghet i samhället, men mer kan göras. Det krävs att ALLA ska ha en sund inställning till aga. Det vill säga, att det är oacceptabelt! Man kan inte skapa ett barn med sunda värderingar genom att utsätta det för misshandel. Sunda värderingar fås genom sunda metoder. Ett sunt sätt att hantera och fostra sitt barn ger förhoppningsvis även en sund relation till dem.

Tänkvärt av/för mig och förhoppningsvis dig med.
Det finns barn som lever i skräck i sina egna hem. Det finns barn som lever med att somna med magont. Det finns barn som lever med att jämt vara ledsna. Det finns barn som lever med att skadas av någon närstående. Det finns barn som lever hungriga. Det finns barn som lever i ensamhet, ensamma och övergivna.
Men värst är det att vissa inte får leva alls…

Solsken och dödsångest

Solen

Åååhhh, nu vart solen kommen. I rabatten stoltserar krokusen med sin närvaro och ger en förnimmelse om vår. Vår och solen den bringar ger en betydelse för mig så som liv kan uppfattas av andra. Liv är återgivet liv till grönskan och man (jag) och naturen får en ny chans, en ny frisk start och ett hopp om bättre liv. Inte för att mitt liv är annat än bra, men hopp om ytterligare förbättring inger ju ändå ett mått av ro och lycka.


För om sanningen skall fram så har jag lidit något av "dödsångest"... På dagen 3 veckor och 4 dagar sedan opererade jag bort ett växande och färgskiftande födelsemärke, vilket läkaren uttryckte sig klumpigt om under operationen. "Oj, vad hemskt stort det var!"
Humm, kan det kännas annat än jobbigt att höra det?!
Då blev mitt "prov" skickat på analys och resultatet skulle meddelas mig snarast.
Ja, 3 veckor gick och i fredags ringde jag dem; -Ja, nu var det som så att jag opererade bort ett födelsemärke för 3 veckor sedan och har ännu inget svar fått?
Varpå svaret blev: -Okej, jag ser här att resultatet är kommet men jag kan tyvärr inte delge dig det utan din läkare får återkomma med provresultatet till dig på tisdag (!) mellan 08:00 och 08:30.
-Okej, men då kan jag ju tolka det som om det inte var något positivt i den positiva bemärkelsen... Eller?

Efter en kort paus i andra sidan på luren löd det:
-Jag kan tyvärr inte gå in på det utan du får prata med din läkare om detta. Ha en trevlig helg.


HA EN TREVLIG HELG??? Jo tack, trevlig blev den i den meningen om man innefattar ångest, dödsförberedelser och farväl till familjen. För så tänkte jag. Hur skall jag säga detta till min familj? "Mamma försvinner snart", eller "du får ta hand om vår dotter själv"...

Usch, nu vet jag att detta var en "onödig" rädsla då jag idag fått resultaten. Den (födelsemärket)var inte innehållande något elakartat. Men tankarna finns där och oron var lika påtaglig och solid som ett berg. Rädslan och fantasin är en människas största fiende! Nog har jag tänkt så innan men först nu har jag riktigt förstått innebörden med vad det betyder.

Aldrig mer rädsla som denna. Aldrig mer. Bara tills nästa gång....

Måndag

Nähä!

Nu i vecka 12 skulle jag egentligen ha åkt på studiebesök på fängelset i Karlskrona men nu verkar det inte bli av iaf. Men jag får väl se, veckan är dock inte slut än.

Min mentor/lärare i socialt behandlingsarbete ringde och vi diskuterade detta här och det planerade besöket som förmodligen inte blir av och kom överens om att lägga in en annan uppgift istället. För tanken var att jag skulle skriva om mitt besök på fängelset men nu skall jag i stället sätta "en dag på kåken" i ett praktiskt exempel då jag är den intagne och jag får bestämma mitt brott och sen reflektera över vad det vill säga att sitta inne och hur jag tycker att det valda brottet skall behandlas. Och detta tycker jag låter toppen. Publicerar vidare utdrag i mitt arbet vid ett senare tillfälle.


Ja ja, nu får det räcka med ord från min sida.

//Sara