Drömmar om döden

Drömmar om döden...

Jag är ingen morbid människa som går omkring och tänker på döden och i synnerhet min död hela tiden. Men ibland så blir den mer central i mitt liv, antingen genom dess faktiska närvaro, dess förmåga att fasinera mig, det mörka i döden som är så fängslande men samtidigt så otäckt, och det är väl kanske det som drar mig mot just denne. Som jag skrivit tidigare i bloggen har jag varit mer eller tvingad att se på min egna dödlighet och vad det vill säga att faktiskt dö...

I natt drömde jag om döden - min död... Det var, konstigt nog ganska så vackert, nej riktigt vackert faktiskt, sorgligt, samtidigt som jag var fången i det oundvikliga stundande, totalt maktlös... Jag läser ju som många av er vet till undersköterska. Ett ämne vi har haft nu är vård i livets slut. En uppgift vi ska lämna in där handlar om just det; vår egna död. Nu ska jag försöka ge mig på att återberätta denna dröm så som jag drömde den och inväva mina egna funderingar kring ämnet...

DETTA ÄR ETT ÅTERBERÄTTANDE OM MIN DRÖM!

"Engång skall du vara en av dem som levat för längesen. Jorden skall minnas digså som den minns gräsetoch skogarna, det multnande lövet. Så som myllan minns vindarna. Din frid skall vara oändligså som havet..." - Pär Lagerkvist

Jag bestämmer mig för att slutligen besöka läkaren, pga mina återkommande magproblem och svåra smärtor. Jag slår ju alltid bort dem som magkatarr, magsår mm. Men nu börjar det bli lite outhärdligt, så jag ringer... Jag får tid för en gastroscopi samma månad, och med bävan då jag vet hur fruktansvärt obehagligt det är, genomgår jag ingreppet. Jag sitter där på stolen, med plastbiten i munnen och slangen som letar sig ner i min hals, får mig att kvälja, tårarna att rinna och mina nävar att knyta sig. På den lilla bilden framför mig ser jag min strupe uppenbara sig, gå ner i min övre magmun och slutligen anlända till min magsäck. Med det samma ser man något "främmande", tror jag åtminstone att det är, som sitter som små knutar på min slemhinna, perfekta så till vida att de är så släta, jämna och fina. Nästan som glas eller keramik.. Läkaren börjar "ta bilder", pratar med sjuksköterskan, grymtar "ummmm" och slutligen säger han till mig att de hittat något som inte ska var här, i MIN mage, MIN magsäck, MIN kropp, i MIG! Han tar sedan ett prov på "massan" och drar ut slangen/kameran. I mitt knä har jag en spann, något att spy i... Som jag känner att den letar sig upp ur min strumpe och mot mitt svalg klöks jag och en kort kort stund av panik griper mig. JAG KAN INTE ANDAS! Men lika snabbt som känslan kommer, försvinner den.

Undersökningen är nu avklarad, för denna gång. Inte första gången jag genomgår den, dock blir ingreppet inte lättare, snarare jävligare för varje gång.

Jaja, jag ska bespara er vidare detaljer om detta läkarbesök så nu kommer tiden efter...

Vet ni... Jag var med på läkarbesöket, jag såg/kände att det var min strumpe han förde ner cameran, jag hörde honom säga att det var min magsäck som var befäst av något främmande... Men ändå så var det inte mig det gällde. Att det är så lätt att slå ifrån sig sin egna sorg, rädsla och förtvivlan. Det är väl här våra försvarsmekanismer slår in, vårt självbevarande...

Beskedet kommer - jag har cancer. Cancer uti min kropp, lever, frodas och växer.

Mina dagboksanteckningar;

"Fan! Fan! Fan! Varför? Vad fan har jag gjort? Det finns människor som gör så mycket ont i vår värld, men ändå är det mig cancern tar. Mig! Jag som har barn, jag som vill leva och beöver leva för att kunna ta hand om mina nära och kära! Varför mig?"

Jag påbörjar en strålbehandling där förhoppningen om är att mina små vackra cancertumörer ska krypa, bli lättare att avlägsna genom ett operativt ingrepp och slutligen göra mig frisk. Cytostatika, strålbehandling, antikräkmedicin, sjaletter, ögonbrynspenna och smink i massor då min nya hudton är grå, grå som aska, och var och varenda ven och artär syns genom min glastunna hud. Min annars så solkyssta hud är numera grå... Grått som mitt liv...

Mina dagboksanteckningar;

" Idag har jag mått dåligt. Min själ värker ikapp med min kropp. Illamåndet tar verkligen ut det sämsta ur mig. Jag är arg, ledsen, orkeslös, besviken på min kropp och uppgiven. "

Jag har aldrig varit en speciellt fåfäng människa även om säkerligen många är av en annan uppfattning. Visst, jag går ju inte ut och handlar på lanthallen i fett hår, smutsiga kläder eller liknande. Men det är väl inte fåfäng... Men nu... Jag önskar jag hade hår, visst jag HAR hår, men det är tunt å så tunt. Tussar saknas och mina ögonbryn är glesare än de kvarstående träden på ett kalhygge. Om bara mitt hår kunde vara kvar, så hade jag gått med det fett till lanthallen, till skolan, till jobbet. Köpslående... Fan vad patetisk jag är...

"En lycklig saga som plötsligt försvinner, ett hastigt farväl och tårar som rinner, munnen skrattar och hjärtat gråter, hon gick och kommer aldrig åter..."

Tankar som flyger genom mitt huvud;

Vem ska sätta upp Englas hår, när jag är död? Robert kan ju inte det, han kan inte ens göra en toft, sno gummisnodden runt henns hår. Inte eller knapp iaf ta bort gummisnodden från hennes hår när jag gjort tofsar. Vem ska ta kontroll över hennes lockiga och ostyriga hår? Jag kommer ju inte kunna se till att hon har kläder som matchar, att hennes naglar är fina och nymålade i de där färgerna hon så mycket tycker om... Hon kommer förlora sin mamma... Hennes mamma kommer förlora sitt barn. Men som jag sänks ner i jorden för min slutliga vila, så är allt över för mig, men för henne, för alla jag haft en relation med kommer livet att fortsätta. Kommer de minnas mig? Kommer hon minnas mig och det jag gjorde, att jag brukade fixa hennes hår, köpa bokstavskex, pussa henne på halsen tills hon kiknade? Vet hon att jag älskar henne, att jag skulle offra mitt egna liv för henne. Att jag är tacksam för den tid jag fått med henne?

Varför ska jag dö...?

Maktlöshet? Att inte kunna påverka detta oundvikliga som komma skall. Att planera sin egna begravning, att se att detta är det ända jag kan vara med och bestämma, min avresa från jordelivet...

Jag har valt ut en kista...den är vit/off white, med smidesbeslag och gräddfärgad inredning. HA HA HA! Inredning! Jag älskar inredning men aldrig skulle jag kunna tänka mig att jag skulle vara med och bestämma inredningen i min kista. Men nu är det gjort, Min vilasborg är beställd...

Dagboksanteckningar;

" I natt har jag inte kunnat sova alls. Ångesten hänger över mig, berövar mig det jag alltid haft innan när jag inte fått ro, min sömn. Där jag fortfarande är jag i drömmarna. Sara med sitt blonda hår, ihopsnott i en svart klämma, solkysst hud, tunna men dock existerande ögonbryn, fräknar och livfulla ögon. Mina drömmar är bitterljuva. De visar vad jag en gång var men samtidigt det jag aldrig mer kommer bli - frisk... "

Nu kommer mitt livsslut allt närmre... Ätit har jag inte kunnat göra på snart 2,5 månad. Jag blir sondmatad. HA! Matad! Detta är inte mat, det är endast livsuppehållande åtgärder för mig. Dricker jag kräks jag, dricker jag inte så blir jag besatt av tanken på vatten.

Är det egosistiskt att tänka som så att man inte vill att någon ska ta över ens roll som mamma. Att ingen ska kunna fixa hennes hår sås om jag gjort. Jag vill bli ihågkommen som den bästa mamma hon någonsin haft, hennes ända mamma... Visst, jag vill ju att hon ska ha en kvinnlig gestalt i sitt liv. Men jag vill att det ska vara jag! FAN! Jag vill inte lämna henne...

Detta satt jag vid köksbordet och skrev i min dröm;

Till min dotter:

Mitt hjärta, mamma älskar dig, jag gör allt för dig och hoppas att jag gjort tillräckligt nu då min färd snart är över... Jag önskar dig allt gott här i livet.

Kom ihåg detta;

• Rulla alltid ihop dina strumpbyxor i dina händer innan du trär dem över dina fötter så brister de inte - om de brister - måla på revan med genomskinligt nagellack så kommer de iaf inte gå upp mer
  
• Fila dina naglar åt ett hål, såga inte ty de brister då

• Låt aldrig någon säga att du inte duger, att du inte är bra för du är unik, du är du och det bästa som någonsin hänt mig eller vår jord

• Träffa en man som behandlar dig som den prinsessa du är, du förtjänar endast det bästa
  
• Ta hand om din far, han gör så gott han kan

• Gör det du vill i livet, allt så länge det gör dig lycklig
  
• Ta inget för givet, varken ditt eller andras liv
  
• Klipp dig inte på impuls. Man blir aldrig nöjd
  
• LEV! Var inte bara vid liv, LEV!

• Kom ihåg, du är och har varit den bästa dotter en moder kan önska sig

Lev väl, min älskade. Lev väl...

"Jag önskar dig inte guld, mitt barn ej heller pengar och makt. Jag önskar dig modet att vara dig själv och stå för det du har sagt. Jag önskar dig inte en stenfri väg, men kraften att vägen gå. Jag önskar dig kärlek i rikligt mått och vänner att lita på..."

Jag ligger i min säng, den är varm, skön, renbäddad och doftar av mitt favoritmjukmedel.
Mamma, pappa, Putte, Sonny och hans dotter har besökt mig. Nu ligger jag här. Mitt hjärta - tillika dotter är här med sin pappa. De sitter i fotänden och på den delen av min säng som jag inte tar upp. Hon skrattar, de läser nånting om att Nalle Puh har en nosig dag. För varje blad Robert vänder ger hon ifrån sig "sniffljud" som ska föreställa Nalle Puh när han luktar sig fram efter något gott...i detta fallet, pannkakor

Har jag accepterat mitt öde nu? - Ja...

Har jag funnit själslig ro? - Ja...

Min smärta släpper, min mage blir lugnt, min andning trappar ned...jag känner mina ögonlock bli tunga... Med halvslutna ögon ser jag på henne, mitt barn. Nu ska jag vila...

Jag somnar in och vaknar aldrig åter...