Synen på ”orsak till psykisk sjukdom” under 1500-talet till 1900-talet.

1500-1600-talet:
Den gamle grekiske filosofen Hippokrates hade en teori som kallades humoralpatologi med vilken han påstod att människan är uppbyggd av fyra olika vätskor som motsvarar de fyra elementen, jord, luft, eld och vatten. Hippokrates trodde att om balansen mellan dessa fyra vätskor rubbades och kom i ”obalans” kunde störningen orsaka diverse sjukdomar hos en människa. Om sedan balansen i kroppen återställdes skulle personen tillfriskna från sin ohälsa. Metoderna för detta var bland annat: Åderlåtning, svettdrivande medel, kräkmedel, laxermedel, urindrivande medel osv. Dessa användes i linje med Hippokrates idéer. Först på 1600-talet ifrågasattes dessa teorier och metoder av en dansk läkare och användningen av dessa metoder försvann och nya terapeutiska metoder började utvecklas. Detta blev ett grofrö för våra moderna metoder.

Det fanns under den här tiden så kallade Helgeandshus där fattiga, gamla, föräldralösa barn och psykiskt sjuka människor samsades och togs om hand. Med andra ord alla de människor som var en belastning för samhället. Utanför städerna fanns det hospital för de som led av somatiska (dvs. fysiska) sjukdomar som även var smittsamma, så kallade spetälska. Under 1500-talet slogs då hospitalen och helgeandshusen ihop och staten övertog ansvaret för de sjuka. En del av hospitalen införde så kallade ”dårhus”. Skilda slutna byggnader där de patienter som ansåg mest störande och stökiga förvarades för att obehaget förde övriga patienterna skulle bli så litet som möjligt. I dårhusen vistades patienterna i små celler som oftast saknade fönster och ibland bara hade en liten lucka i taket. Idag skulle vi inte ens låta ett djur uppehållas i liknande förhållanden. Enligt anteckningar från ett ”dårhus” i Västerås sorterades patienterna in i följande kategorier:

• Svagsinta
• Tokiga
• Vansinta
• Ursinniga
• Rasande

De som ansågs höra till kategorin rasande var de som mådde allra sämst. Patienternas behandling kunde bestå av bojor, tvångströjor, kalla duschar, laxermedel samt svältkurer.

England var ett föregångsland vad gällde liberala behandlingsmetoder. De medeltida tvångsmetoderna som fortfarande användes mot de sjuka i Sverige kritiserades hårt. De psykiskt sjuka fick sitta fastspända i bältestolar eller sängar, eller i bojor och på sjukhuset i Danviken använde de ett redskap som kallades svängbädden. Patienten spändes då fast i en stol som sedan snurrade runt i ett väldigt högt tempo på 40/60 snurr i minuten var vanligt för dessa redskap. Resultatet blev att patienten kräktes och därmed lugnade sig av utmattning. Ibland så användes också detta redskap för att förhöja verkan av kräkmedel som patienten hade fått.
Kortfattat var detta fruktansvärda metoder, fast som de på den tiden tyckte var relativ effektiva, i alla fall så pass så man valde att fortsätta med dem fram till 1800-talet.
På denna tid såg man inte de sjuka som somatiskt sjuka med behov av vård, medicinering eller som individer med känslor och rättigheter. Vården så som vi ser den idag kom inte till för ens långt senare.


1700-talet:
Under 1700-talet hade man fått en större och bättre uppfattning om vad psykiskohälsa var och hur man bäst skulle behandla detta.
Under slutet på 1700-talet fick Serafim Ordens Gillet kontroll över sjukvårdsinrättningarna i Sverige av dåvarande Kung Gustav III. Det var först vid denna tidpunkt som man nu började bygga lasarett för de som enbart var somatiskt sjuka så att man separerade dem från de psykiskt sjuka. De som ansågs som psykiskt sjuka fick bo kvar på hospitalen.
År 1774 blev det bestämt att alla små hospital skulle dras in, och år 1820 fanns det 22 hospital i landet och platsbristen var därför enorm. Då byggdes ett flertal nya större hospital, varav det första i Vadstena, men sedan även i Uppsala, Stockholm, Göteborg, Växjö samt Härnösand.
Kriminalvården och sinnessjukvården skulle också bidra till att den sociala ordningen i landet skulle förbättras och de sjuka skulle bli samhällsnyttiga medborgare som kunde bidra till landets utveckling med hjälp av arbetsterapi samt att de skulle hjälpa till att öka välbeståndet och helst inte kosta staten någonting alls.

1800-talet:
Under 1800-talet förändrades synen på psykiskt störda och dess sjukdomar och de började uppfattas mer och mer som somatiska sjukdomar. Läkarens roll blev starkare på sysslomannens* (den som tidigare tjänstgjort i en läkares ställe) bekostnad och hospitalvården kom mer och mer att likna den sjukvården vi har idag. Hospitalshjonen blev istället kallade för patienter, pigorna blev kallade sjuksköterskor och drängarna blev kallade sjukvaktare. Läkaren var hospitalets chef och hade personal som arbetade för honom. Han var nu även tvungen att föra journaler över patienterna, och där skulle han fastställa en diagnos till insjuknandets orsak, allt enligt ett diagnostiskt klassificeringssystem som omfattade 8 sjukdomar från mani till melankoli och epilepsi. Uppgifterna skulle sedan skickas till den så kallade överstyrelsen för hospitalen där de skulle ingå i den offentliga statistiken. Början till vår tids journalsystem kom nu till. Behandlingsoptimismen och tilltron till moralisk uppfostran och att man blev frisk genom hårt arbete och slit ersattes nu mer av synen på psykiatri som något medicinskt. Arbetsterapin började istället spela en ekonomisk roll för hospitalen.
Läkarnas förhållning till psykiatrin blev mer somatisk och mediciner blev allt vanligare. Patienternas sjukdomar ansågs oftast var orsakade av genetiska erftligheter.
Kräkmedel och laxermedel och andra olika sorters vätskedrivande medel var vanliga under 1700-talet. Men på 1800-talet ökade användningen av mediciner. Man började framställa mediciner av olika växter till exempel spikklubba, bolmört, och alruna. Opium var också ett ämne som användes flitigt som lugnande och sömngivande medicin. Men det var dock många läkare som varnade för att använda det för mycket då det visade sig vara mycket beroendeframkallande. Men mot depression eller ”melankoli” användes det så långt som till 1930. Mot epilepsi användes opium till mitten på 1800-talet.
*1662 fanns det 20 läkare i Sverige varav 8 var svenska.


1900-talet
1901-1902 utförde Medicinalstyrelsen och Statistiska Centralbyrån en undersökning som visade att det fanns 17300 människor i Sverige som ansågs vara psykiskt sjuka. Av dessa behövde ca 9650 personer en anstalts plats, och en omfattande utbyggnadsplan gjordes. Så under de närmaste 25 åren tillkom 8 nya vårdanstalter.

Som jag har sett och läst har det skett förändringar genom tiderna. 1960 bildades Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH) som idag också fungerar som patienters språkrör. Psykiatrireformen har fört med sig mycket gott till dem som är patienter inom psykiatrin. Det är idag, vad jag tycker, noga med patienters rättigheter, och de dåtida behandlingar som patienter utsattes för känns helt overkliga. Idag är rehabilitering viktig och det sker förhoppningsvis väldigt få övergrepp inom vården. Vården i Sverige är inte på långa håll perfekt men den är relativt trygg. Den finns att få om man behöver den, oftast.
Enligt min uppfattning i alla fall…

Under andra världskriget kriget:

Man ansåg helt enkelt att människor med utvecklingsstörning eller funktionshinder var besmittade och skulle i möjligaste mån hållas ifrån s.k. vanligt folk. Det ledde till att
1934 beslutar, med bred parlamentarisk enighet, den svenska riksdagen att införa den första steriliseringslagsstiftningen i vårt land. Från lagens tillkomst framtill 1976 då lagen avskaffades har över 60 000 människor steriliserats. Efter nazityskland så torde Sverige ligga i den absoluta toppen över länder som i denna omfattning steriliserat sina medborgare. Rent formellt var det meningen att de utsatta skulle ge sitt ”medgivande” till steriliseringen. Men så skedde givetvis inte. Oftare utfördes det hela under tvång.
En bok: Förädlade Svenskar*. Där beskrivs det hur tvånget ibland var direkt öppet, vanligt var även att man använde övertalning och utpressning. Det värsta tycker jag väl att Medicinalstyrelsen uttryckligen rekommenderade att det skulle användas utpressning och övertalning. Det var med varierande metoder man arbetade för att ”övertala” t ex blev man hotad att inte bli utskriven från kliniken man bodde på. Det var också vanligt att unga kvinnor i en socialt och eller ekonomiskt besvärlig situation som oplanerat blivit gravida beviljas abort men under villkoret att de också låter sterilisera sig. Under dessa pressande omständigheter och ultimatum såg sig många ingen annan utväg än att skriva under sina egna steriliseringsansökningar. Exakt hur många som blev tvingade direkt eller indirekt är svårt att säga, men klart är att det rör sig om ett mycket stort antal. Dessa tvångssteriliseringar är uppenbara kränkningar av våra medborgares mänskliga rättigheter och kan inte beskrivas som annat än en av de i modern tid största skamfläckarna i vårt land.
Grym är världen, men desto grymmare kan människan ofta vara. Genom steriliseringar trodde man att man skulle kunna minska sociala problem och fattigdom. Unga människor som bedömdes vara ”sinnesslöa” är vanliga i steriliseringsstatistiken. Att vara asocial var ett annat återkommande skäl för sterilisering. Diagnosen sinnesslö och asocial grundas många gånger på att t.ex. bland kvinnorna: hysteriska, abnormt sexuella eller nymfomaner. Bland de unga männen: opålitliga, förljugna eller busaktiga. Ja, herre du milde det ä väl en väldig tur att det inte tänks på detta vis i dagens samhälle.


*Förädlade Svenskar, författare Bosse Lindquist

Andra kulturer:

Ja, jag kan ju säga så här. Att det är en väldig skillnad i sättet att se på utvecklingsstörda och funktionshindrade beroende på var man bor, eller rättare sagt i vilken del av landet som man befinner sig. Tar som exempel en fattig landsända i Somalia. Där är du beroende av att kunna flytta dig efter djurens behov av vatten eftersom de flesta lever som nomader. Du är tvungen att gå långa sträckor för att leta vatten och mat. Jag tror att barn som föds med synliga utvecklingsstörningar eller funktionshinder, helt enkelt bara försvinner eller dukar under av brist på vård. Det måste födas friska starka barn för att kunna hjälpa till att försörja familjen. I de större städerna har man kommit en bit längre än ute i bushen. Man är medveten om att hjälp finns att få, men problemet ligger oftast i att komma till hjälpen. Pengabrist är också en av de stora svårigheterna. I de riktigt stora städerna är man mer hemma och medveten om att hjälp finns att få och att hjälpen är i närheten. Vilket gör det möjligt att nå ut till den mer moderna stadsbon. Oftast finns möjlighet att gå i skola, och man blir då automatiskt mer upplyst och influerad av oss i västvärlden. Även när det gäller abort av foster som man tror/vet föds med ett funktionshinder eller en utvecklingsstörning. Man vet väl med säkerhet att det förr var vanligt bland invandrare att hellre abortera ett foster med en skada, fysisk eller psykisk, än att föda det och utsätta familjen för skam. Nu är man i de flesta familjer mer medveten om att hjälp och stöd för både barnet och familjen finns att få.

Som avslutning:


Jag tycker att man ska göra sitt bästa för att se varje människa som en tillgång, stor eller liten. Oavsett vilket så är den inget mindre än en tillgång för oss alla! Se det lärorika i att träffa människor med olika behov och sätt att se. Öppna ditt sinne för andra kulturer, tankar och funderingar. Var mot andra som du själv vill bli bemött. Det dyrbara ligger i livet som sådant, friskt eller inte…