Psykiatrireformens egentliga innebörd för den enskilde psykiskt sjuke

Jag vill inleda med:

Psykiatri är ett hett ämne på agendan i dagens samhälle. Oftast lyfts problemen fram på nyheterna efter att något hemskt våldsbrott skett, t ex, mordet på Anna Lindh, där förövaren sa sig ha hört ”röster” i huvudet som sade åt honom att utföra dådet, ”Järnspettsmannen”, en 32-årig man som plötsligt gick till attack med ett järnspett mot flera personer vid Åkeshovs tunnelbanestation i Stockholm och som tidigare varit dömd till sluten rättspsykiatrisk vård. I tidningarna kan man läsa om hur anhöriga vittnar om att de förgäves sökt hjälp i rädslan för att något hemskt annars skall ske, men utan respons.

Medierna rapporterar om att psykiskt sjuka ”faller mellan stolarna”, oftast utan att precisera på vilket sätt.

Kort historik

Den psykiatriska vården har sedan 1820-talet byggts upp kring mentalsjukhus. Statliga

utredningar rekommenderade ända in på 1960-talet en fortsatt utbyggnad av antalet sängplatser då de bedömde att det förelåg ett ökat behov av slutenvård. År 1967 övergick huvudmannaskapet för den psykiatriska vården från staten till landstingen med syftet att få ett enhetligt ansvar för all sjukvård. En tanke bakom denna ansvarsfördelning var att bättre kunna integrera den psykiatriska vården med den övriga verksamhet som landstinget bedrev. De statliga mentalsjukhusen var både organisatoriskt och fysiskt avskärmade från samhället. Det fanns en förhoppning om att ett landstingsansvar kunde förändra situationen.  I början av 1970-talet avvecklades mentalsjukhusen och nya vårdformer växte fram, vilket kom att benämnas den så kallade ”avinstitutionaliseringen”*. Ordet är ett omdiskuterat begrepp, har jag märkt, som har fått många olika betydelser, men jag har valt att använda mig av ovan nämnda tolkning.

Det fanns starka ideologiska* motiv till ”avinstitutionaliseringen”. Några av ledorden var ”normalisering” och ”samhällsintegrering”. Identifierade missförhållanden och stora vårdkostnader bidrog till förändringen. En av de främsta anledningarna till att mentalsjukhusen avvecklades anses av många bero på den vetenskapliga utvecklingen inom

psykiatrin. Nya medicinska preparat innebar för många patienter att besvärliga symptom dämpades och kunde kontrolleras. Det upptäcktes också att det var skadligt för patienten att leva instängd och isolerad från samhället.

Psykiatrireformen

Bakgrund

Undersökningar i slutet av 1980-talet visade att psykiskt stördas levnadsvillkor låg långt under svenska folkets normala levnadsvillkor samt att psykiskt funktionshindrades livssituation var sämre än den var för de med fysiska funktionshinder. Den låga

levnadsstandarden var en av anledningarna till att en utredning tillsattes av riksdagen med

uppdrag att föreslå åtgärden som skulle förbättra situationen för psykiskt störda och även de

funktionshindrade. Psykiatriutredningen, med uppdrag att utreda frågor om service, stöd och vård till psykiskt störda tillsattes.

Kommittén konstaterade att det sociala stödet för dem i form av bostäder, rehabilitering och sysselsättning inte var tillgodosett på ett tillräckligt tillfredställande sätt. I januari

1992 trädde den så kallade ädelreformen i kraft och den innebar att ansvaret för viss vård av alla långvarigt somatiskt sjuka och handikappade upp till och med sjuksköterskenivå togs över av kommunerna. Detta innebar att lokala sjukhem och anställda överfördes från landstingets primärvård till kommunerna.

  

Grunderna i Psykiatrireformen

”Rättighetsperspektivet innebär att personer med omfattande och varaktiga psykiska funktionshinder som innebär behov av omfattande stöd och service, ska omfattas av LSS.*

Psyk – ädel – perspektivet innebär att kommunerna har huvudansvaret för att ta initiativet till behovsbedömningar, planera och samordna de sociala insatserna till psykisk funktionshindrade personer som är medicinskt färdigbehandlade. Kommunerna har också ansvaret för att alla insatser som rör brukaren anordnas.

Rehabiliteringsperspektivet innebär att psykiskt funktionshindrade människor i större utsträckning ska uppmärksammas i rehabiliteringssammanhang så att de får tillgång till en god medicinsk, social, och arbetsinriktad rehabilitering. Landsting, kommuner, försäkringskassor och arbetsförmedlingar ska samverka för en framgångsrik rehabilitering.”

Grundläggande förändringar som eftersträvas i Psykiatrireformen kan sammanfattas i fyra punkter:

”Heltäckande behovsbedömning. En kontinuerlig behovsbedömning där individens alla behov uppmärksammas och även innefattar hur dessa behov ska tillgodoses.

Individuell planering. Behovs bedömning ska leda till en individuell planering där alla berörda organ bör medverka för att besluta om av vem och hur behoven ska tillgodoses.

Ett huvudansvarigt organ. Kommunens socialtjänst ska ha huvudansvaret för att samordna de olika insatser som personer med långvarig psykisk störning behöver. Här ingår att starta en heltäckande behovsbedömning och se till att den individuella planeringen genomförs. Socialtjänsten ska även ansvara för uppsökande verksamheten.

Ett personligt ombud. Det personliga ombudet ska stödja och hjälpa den enskilde att få det han behöver utifrån gällande lagstiftningar.”

Hämtat ur: Socialpsykiatri av I. Andersson Höglund B. Hedman Ahlström

Reformens innebörd och målgrupp

1995 trädde reformen i kraft och huvuddragen innebar en tydligare ansvarsfördelning mellan psykiatrin och socialtjänsten där kommunerna fick ett mer förtydligat ansvar för boende och sysselsättning för psykiskt funktionshindrade.  Den psykiatriska vårdens uppgifter skulle vara att utveckla adekvata* behandlingsmetoder, förebygga psykisk ohälsa samt behandla svåra störningar hos människor. Det sades starkt att kommuner och landsting måste samarbeta och stödja varandra för att uppnå psykiatrireformens mål.

Tanken med psykiatrireformen är den att de med psykiska funktionshinder och dess anhöriga ska få en ökad välfärd samt en stärkt ställning i samhället. Det ska också bli effektivare användning av de resurser som finns tillgängliga. Kunskapen om människor med psykiska funktionshinder sprid genom att människor får ett större engagemang och intresse för dessa.

Konsekvenser

Reformen skall ses som en del av processen med avinstitutionaliseringen som pågått under lång tid och jag anser att det är svårt att säga några direkta slutresultat av psykiatrireformen. Reformen genomfördes i en tid med kraftig lågkonjunktur, vilket medförde att delar av de verksamheter som byggdes upp med särskilt stöd lades ned efter några år.  Dock erbjuder idag nästan alla landets kommuner sysselsättning, rehabilitering och anpassade boendelösningar för målgruppen. Samtidigt kvarstår stora brister genom att många ej får sina behov tillgodosedda.

 Data jag har hittat talar för att slutenvården har minskat sedan psykiatrireformen. Vårdtiderna har förkortats och vårdplatserna för frivillig psykiatrisk vård har minskat medan tvångsvården varit relativt oförändrad under det senaste decenniet.

Psykiatrireformen var inte enbart en kommunal angelägenhet utan berörde och påverkade

även andra organisationer såsom primärvård, försäkringskassa och ideella föreningar.  Exempelvis kan en minskning av antalet slutenvårdsplatser inom psykiatrin öka belastningen på socialtjänsten då det finns risk för att patienternas behov istället skall tillhandahållas av just socialtjänsten.

Det finns en stor problematik med människor som har en ställd dubbeldiagnos, det vill säga psykisk sjukdom i kombination med ett missbruk. Forskning jag har kommit över talar för att en gynnsam behandling måste omfatta missbruket såväl som den psykiatriska sjukdomen då det är just två sjukdomar. Dessvärre verkar inte berörda myndigheter fått till stånd ett fungerande samarbete mellan socialtjänsten och psykiatrin. Detta kan jag inte säga med full säkerhet då det är spekulationer från min sida.

”Som man känner andra känner man sig själv”

Vid ett planerat studiebesök på Hela Människan Fria i Karlshamn, även kallat Riagården, kom jag på mig själv med att jag hade en skev och fördomsfull uppfattning av hur den verksamheten skulle se ut och hur ”gästerna” skulle vara. Uppfattningen av den var att trasiga, uppgivna och nergångna människor skulle ha Riagården som ett slags tillhåll för att slippa regnet och gatorna samt bara fördriva vardagen. Min tanke var att lokalen skulle vara smutsig, nergången och allmänt trist och att ”personalen” skulle vara ett gäng hårdhudade undersköterskor som höll ordning på alla där. Men i samma stund som jag kom innanför dörrarna kände jag en otrolig värme sprida sig i min kropp. Det var ett lätt surrande av människor i hela huset som samtalade med varandra och en påtaglig doft av matlagning och kaffe gav sig tillkänna. Då jag var tidig blev jag satt i köket tillsammans med ”gästerna” och ”personalen” som var i full färd med att tillbereda tisdagarnas stående middag, en väldigt uppskattad sådan av ”gästerna”. När jag satt där kunde jag bara ta emot intrycken som de kom till mig. Undersköterskor och ”gäster” jobbade sida vid sida för att få denna middag klar. Det var en härlig syn för mig, då min tro var att det på något sätt ändå skulle vara likt en institution, där det finns givna platser för personalen och vårdtagarna, men så var inte fallet.

Vid bordet satt jag med några äldre herrar i övre medelåldern. De samtalade om pepparkakor, och den ena av dem kom in på att berätta om sin mor som han beskrev det var ”en hejare på bakning” och fortsatte med berättelser som återspeglade hans barndom. Det slog mig då att de var precis som dig och mig, människor med en barndom, bra eller dålig, och att de oftast haft ett liv innan de hamnade där de var idag. Man lever i en relative skyddad omgivning tills man ställs öga mot öga med samhället som man inte är van att se det, först då förstår man livssituationen för dem som så lite har. Tanken på att någon närstående mig skulle kunna råka ut för samma tragedi och livsöde fick mig att vakna. Visst människor hamnar där av en anledning, droger, psykisk ohälsa eller annat, men det är inget helt avlägset öde för någon. Mycket här i livet kan gå fel och då tar man för givet att hjälpen ska finnas att tillgå, snabbt och helst levererad av gällande myndighet eller organisation med ett leende på läppen, och sedan skall allt vara bra. Men så är ofta inte fallet. Inte enligt min mening i alla fall. Men då är det bra att det finns ett ställe likt Riagården.

Under mitt samtal med en föreståndare märkte jag att det var med kärlek och empati som hon beskrev verksamheten och de som besökte den. Det var ingen hårdhudad, skepiskt och synisk kvinna som talade, utan en kvinna med hopp om förbättring och förståelse. När jag gick därifrån var min syn på dem, undersköterskorna och ”gästerna” inte den samma. Jag hade fått insikt om de livsförhållanden människor inte så långt borta faktiskt har.

Avslutningsvis

 Efter att ha gjort ett ingående sökande efter information om de psykiskt sjukas hälsa och levnadsförhållande har jag först nu kommit till insikt med att allmänheten måste informeras och att attityder måste förändras för att målen om samhällsintegrering och normalisering av psykiskt sjuka ska kunna uppnås. Det krävs tolerans från både hyresvärdar och grannar, samt ett intresse och acceptans från omgivningen och arbetsgivare för att de ska kunna bo i samhället och komma ut på arbetsmarknaden, vilket jag inte tror är fallet idag. Man behöver ju inte se längre än till sin egen närhet, fördomar eller omgivning man vistas i.