Socialpsykologi
”Synen på orsaken till psykisk sjukdom”
De första sjukvårdsinrättningarna
De första sjukvårdsinrättningarna, de s.k. hospitalen, kom till runt 1200-talet i Sverige och var knutna till klostren. Hospitalen tillkom för de spetälska men kom efter spetälskans utdöende att hysa andra sjuka, bland annat psykiskt sjuka, som övertog den roll som samhällets fördömda och utstötta man givit de spetälska.
På 1500-talet blev hospitalsvården statlig och på 1600- och 1700-talen byggde man i anslutning till hospitalen särskilda ”dårhus” för de psykiskt sjuka, ofta med celler där de spärrades in. ”Behandlingen” under denna tid bestod ofta av bestraffningsliknande åtgärder såsom inspärrning i burar, tvångströjor eller bojor. Man ansåg den sjuke själv var ansvarig för sitt tillstånd och att den psykiska sjukdomen antingen var ett straff av gud eller att den sjuke var besatt av onda andar. I början av 1800-talet började man emellertid ifrågasätta den religiösa förklaringen till uppkomsten av psykisk sjukdom till förmån för den medicinska. Den psykiskt sjuke ansågs vara just bara sjuk och skulle behandlas därefter, främst av läkare och inte under bestraffningsliknande former. Behandlingstanken tar fart.
Reformen kom 1823
1823 omorganiserade man hospitalen genom en reform och det stora statliga sinnessjukhuset började ta form. Sinnessjukhusen växer fram utformade enligt behandlingstanken som under de kommande hundra åren skulle bygga på bland annat isolering och förlust av friheten, men också på uppfostran och arbetsterapi för de psykiskt sjuka. Denna slags behandlingstanke grundade sig på tron på psykologiska och miljömässiga orsaker till psykiska sjukdomars uppkomst och på människan som ett resultat av sina livserfarenheter och även sin uppfostran. Sjukhusen byggas avskilt för att den psykiskt sjuke skulle skiljas och isoleras från omgivningen.
1858 infördes en stadga om vården och kravet på behandling av de psykiskt sjuka . Den grundläggande uppfattningen i denna stadga var att den psykiskt sjuke var sjuk och skulle behandlas. Den huvudsakliga behandlingsformen var just isolering. Man införde även sjukdomsbegreppet sinnessjuk i lagen samt de första kraven på intyg för intagning. Dessa kunde vara exempelvis läkarintyg, prästbetyg eller intyg från målsman. 1883 och 1901 reviderades stadgan utan större förändringar.
I början av 1900-talet kom behandlingen av de psykiskt sjuka att alltmer efterlikna kroppssjukvården. Detta berodde på att man under senare delen av 1800-talet börjat anlägga en biologisk förklaring till psykiska sjukdomars uppkomst som orsakade utav sjukliga förändringar i hjärnan. Detta nya synsätt innebar också att sjukdomsbegreppet sinnessjuk fick en annan innebörd. Sinnesjuk kom att innebära att man var fullständigt oförmögen att bestämma över sig själv och att man var i stort sett helt otillräknelig. Behandlingen kom nu att bestå av lugn, stillhet och sängliggande, ett totalt omhändertagande. Dock gjorde de ofta långa sjukhusvistelserna och den geografiska isoleringen att de psykiskt sjuka kom att hamna utanför samhällsgemenskapen. I praktiken kom därför sinnessjukvården under den första halvan av 1900-talet att kännetecknas av samhällskontroll, isolering och förvaring snarare än vård.
1900-talet
Byggandet av nya sinnessjukhus tog efter sekelskiftet ordentlig fart och ökade de följande decennierna, ända in på 60-talet. Efterfrågan på platser steg hela tiden och överbeläggning blev en realitet som inte gick att bygga bort helt. En väsentlig orsak till det ivriga byggandet var att man ansåg att alla som hade behov av vård också skulle få det. En andra viktig orsak var också att det blev vanligare att ta in brottslingar på sinnessjukhusen istället för att sätta dem i fängelse. 1880 fanns det 1841 patienter vid 10 sjukhus för att 1943 vara utökat till 30837 stycken vid 31 sjukhus. På grund av att staten led brist på resurser i början på 1900-talet skedde utbyggnaden av vården i kommunal och landstingskommunal regi. Dock var inte detta ordentligt reglerat i 1901 års reviderade stadga och allvarliga missförhållanden blev därför vanligt förekommande på sjukhusen, framförallt avseende intagningsförfarandena, varför krav restes på en förändring av lagstiftningen.
1929 ersattes därför 1858 års stadga av sinnessjuklagen. Lagen innebar inga genomgripande förändringar i förhållande till 1858 års stadga utan huvudtankarna från den senare kvarstod. Sinnessjuklagen innehöll inga andra förutsättningar för intagning än att en person skulle anses vara ”sinnessjuk” och ha ett behov av vård. Vårdbehovet i sig var inte närmare preciserat i lagtext . Ansökan om intagning kunde göras av bland andra make eller annan men också av den sjuke själv, vilket inte varit möjligt enligt 1858 års stadga. Intyg skulle bifogas ansökan, exempelvis läkarintyg. Det ansågs som självklart att den sjuke inte kunde ta ansvar för varken sig själv eller sina handlingar utan detta ansvar fick överlämnas på sjukhuspersonalen, vilket innebar att de i lagen utrustades med rätten att kunna göra detta. Det kunde handla om rätten att kvarhålla någon (även frivilligt intagna) som ansågs ha ett behov av vård, tillämpa restriktioner för den sjukes vistelse på sjukhuset eller anmäla denne till olika myndigheter, till exempel angående lämpligheten i att inneha körkort. Tvång ansågs alltså självklart i sig.
Överläkarens ställning i utskrivningsfrågor kunde vidare överklagas till sinnessjuknämnden. 1959 infördes utskrivningsnämnder vid alla sjukhus i Sverige, men dessa kom bara att gälla vissa patientkategorier.
När det gällde rättssäkerheten hade ännu inte mycket hänt, vilket kan ha berott på att rättsäkerhetsfrågorna inte fick så stor betydelse på grund av synen på den psykiskt sjuke som sjuk bara i en biologisk mening och inte som en somatisk sjukdom. I det biologiska sjukdomsbegreppet ligger liksom invävt att ”den sjuke skall tas om hand av omvärlden och att den vård och behandling som ges är av godo”. Att tvångsomhändertagande i verkligheten är ett frihetsberövande tänkte man inte på så mycket på grund av att man ansåg att det faktiskt skedde för den enskildes bästa. Fortfarande var vid denna tid behandlingsmöjligheterna ganska få men man prövade ofta nya metoder varav de flesta övergavs efter en tid. På 30- och 40-talen började man exempelvis använda sig av insulinkomabehandling och lobotomering, som var ett operativt ingrepp där man skar av nervbanor i hjärnan med stora personlighetsförändringar som biverkning. Cirka 4500 människor lobotomerades i Sverige fram till 1964, en del dog också i samband med operationen.
Under andra världskriget kriget:
Man ansåg helt enkelt att människor med utvecklingsstörning eller funktionshinder var besmittade och skulle i möjligaste mån hållas ifrån s.k. vanligt folk. Det ledde till att
1934 beslutar, med bred parlamentarisk enighet, den svenska riksdagen att införa den första steriliseringslagsstiftningen i vårt land. Från lagens tillkomst framtill 1976 då lagen avskaffades har över 60 000 människor steriliserats. Efter nazityskland så torde Sverige ligga i den absoluta toppen över länder som i denna omfattning steriliserat sina medborgare. Rent formellt var det meningen att de utsatta skulle ge sitt ”medgivande” till steriliseringen. Men så skedde givetvis inte. Oftare utfördes det hela under tvång.
En bok: Förädlade Svenskar*. Där beskrivs det hur tvånget ibland var direkt öppet, vanligt var även att man använde övertalning och utpressning. Det värsta tycker jag väl är att Medicinalstyrelsen uttryckligen rekommenderade att det skulle användas utpressning och övertalning för att få patienterna att gå med på ingreppet. Det var med varierande metoder man arbetade för att ”övertala” t ex blev man hotad att inte bli utskriven från kliniken man bodde på. Det var också vanligt att unga kvinnor i en socialt och eller ekonomiskt besvärlig situation som oplanerat blivit gravida beviljas abort men under villkoret att de också låter sterilisera sig. Under dessa pressande omständigheter och ultimatum såg sig många ingen annan utväg än att skriva under sina egna steriliseringsansökningar. Exakt hur många som blev tvingade direkt eller indirekt är svårt att säga, men klart är att det rör sig om ett mycket stort antal. Dessa tvångssteriliseringar är uppenbara kränkningar av våra medborgares mänskliga rättigheter och kan inte beskrivas som annat än en av de i modern tid största skamfläckarna i vårt land. Grym är världen, men desto grymmare kan människan ofta vara. Genom steriliseringar trodde man att man skulle kunna minska sociala problem och fattigdom. Unga människor som bedömdes vara ”sinnesslöa” är vanliga i steriliseringsstatistiken. Att vara asocial var ett annat återkommande skäl för sterilisering. Diagnosen sinnesslö och asocial grundas många gånger på att t.ex. bland kvinnorna: hysteriska, abnormt sexuella eller nymfomaner. Bland de unga männen: opålitliga, förljugna eller busaktiga. Ja, herre du milde det ä väl en väldig tur att det inte tänks på detta vis i dagens samhälle.
*Förädlade Svenskar, författare Bosse Lindquist
Den nya vården
På 40-talet började man bygga upp universitets- och lasarettskliniker där man använde sig av fri intagning utan kvarhållningsrätt, precis som man gjorde inom den somatiska vården. Psykiatrin började alltså att långsamt närma sig den somatiska vården vilket var en följd av upptäckten av ny medicin, men även på grund av att psykiatrin allt mer kom att definieras som en naturvetenskaplig disciplin. På grund av upptäckten av de nya medicinerna i början av 50-talet ökade behandlingsmöjligheterna oerhört. Genom dessa antipsykotiska mediciner kunde den mest svårskötte patient bli både foglig och lättskött. Upptäckten av de nya medicinerna var dock inte odelat positiv. De första medicinerna, den s.k. neuroleptikan, som används än idag, framställdes genom syntetisering av ett ämne som användes som insektsdödande medel på 30-talet. Att detta kan ge skador på hjärnan insåg man snart, redan 1957 kunde en läkare konstatera att effekten av dessa mediciner kunde liknas vid de biverkningar som uppstod vid lobotomering. De nya medicinerna bidrog emellertid till att man uppfattade de psykiskt sjuka på ett annat sätt. Från att ha ansetts bråkiga, oroliga och obotliga, gjorde användningen av de lugnande medicinerna att de sågs mer som individer som också faktiskt kunde botas. Nu skulle de inte längre passiviseras utan tvärtom aktiveras exempelvis genom arbetsterapi. Det gamla vårdsystemet försvann ändå inte, trots de stora förändringarna, utan det var fortfarande de gamla statliga sinnessjukhusen som var vårdens kärna.
Andra kulturer:
Ja, jag kan ju säga så här. Att det är en väldig skillnad i sättet att se på utvecklingsstörda och funktionshindrade beroende på var man bor, eller rättare sagt i vilken del av landet som man befinner sig. Tar som exempel en fattig landsända i Somalia. Där är du beroende av att kunna flytta dig efter djurens behov av vatten eftersom de flesta lever som nomader. Du är tvungen att gå långa sträckor för att leta vatten och mat. Jag tror att barn som föds med synliga utvecklingsstörningar eller funktionshinder, helt enkelt bara försvinner eller dukar under av brist på vård. Det måste födas friska starka barn för att kunna hjälpa till att försörja familjen. I de större städerna har man kommit en bit längre än ute i bushen. Man är medveten om att hjälp finns att få, men problemet ligger oftast i att komma till hjälpen. Pengabrist är också en av de stora svårigheterna. I de riktigt stora städerna är man mer hemma och medveten om att hjälp finns att få och att hjälpen är i närheten. Vilket gör det möjligt att nå ut till den mer moderna stadsbon. Oftast finns möjlighet att gå i skola, och man blir då automatiskt mer upplyst och influerad av oss i västvärlden. Även när det gäller abort av foster som man tror/vet föds med ett funktionshinder eller en utvecklingsstörning. Man vet väl med säkerhet att det förr var vanligt bland invandrare att hellre abortera ett foster med en skada, fysisk eller psykisk, än att föda det och utsätta familjen för skam. Nu är man i de flesta familjer mer medveten om att hjälp och stöd för både barnet och familjen finns att få.
Avslutningsvis:
Jag tycker att man ska göra sitt bästa för att se varje människa som en tillgång, stor eller liten. Oavsett vilket så är den inget mindre än en tillgång och en källa av lärdom för oss alla! Se det lärorika i att träffa människor med olika behov och sätt att se. Öppna ditt sinne för andra kulturer, tankar och funderingar. Var mot andra som du själv vill bli bemött. Det dyrbara ligger i livet som sådant, friskt eller inte…
//Sara
